Midsommaraftonen 2020 kommer att leva kvar länge i mitt minne. Axels syster ringde mig vid 10-tiden på kvällen, jag var för tillfället tillsammans med kamrater för att fira midsommar så jag gick iväg en bit och hann därför fundera lite innan jag svarade. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var lite ovanligt att hon ringde mig vid den tiden på kvällen. Det kanske var lite ändrade planer inför morgondagen, då vi skulle träffas i ett gemensamt familjeärende. Vad hon hade att förtälja var dock mycket värre än så. Beskedet hon lämnade kändes som ett hårt slag i magen, luften gick bokstavligen ur mig och jag var tvungen att gå ner på knä för att inte riskera att falla ihop.

Jag kommer inte riktigt ihåg årtalet när jag träffade Axel för första gången, han tillhörde dock en av veteranerna i Näste 6. Sina första år inom organisationen gick han tyvärr förbi ganska obemärkt, då han på sitt väldigt typiska norrländska sätt var väldigt blyg och tillbakadragen. Hans vilja att kunna tillföra organisationen och den sak vi kämpar för ledde honom dock bort från sin naturliga tillbakadragenhet. Äran för att ha hjälpt till med Axels utveckling till den idoge medarbetaren på bland annat Nordfront och som nästeskorrespondent på Motståndsrörelsen.se är till största delen Martin Saxlinds och Simon Holmqvists förtjänst.

Förutom kampen och organisationsarbetet så brann verkligen Axel för naturen och att vistas i naturen. Han växte upp i Älvsbyn och Vidsel där den norrbottniska naturen är som vackrast. Detta intresse är något vi verkligen delade och därför så samtalade vi en hel del angående dessa saker. Jag fick bidra med en del goda råd gällande inköp av utrustning och annat som kan vara bra att ha vid längre naturvistelser. Vi fick tyvärr bara uppleva en enda vandring tillsammans, men det gick inte att ta miste på hans glädje att äntligen få komma upp till den svenska fjällvärlden och uppleva den som den bör göras; till fots. Vandringen var tyvärr bara en av det kortare slaget men planerna för en längre vistelse i Sarek/Stora Sjöfallet bestämdes på plats att genomföras sommaren 2020.

Vid denna vandring fick han också nytta av en sina starkaste sidor, nämligen sin fysik. Axel hade kondition som en maratonlöpare, eller i hans fall som en långdistansåkare på skidor. Han älskade att åka skidor, mer än någon annan jag har träffat. På grund av en knäskada han dragit på sig under en fotbollsträning i sina yngre år hade Axel svårt med att syssla med löpning, så därför var det skidåkning som gällde för honom. Jag kommer ihåg vid ett samtal i maj månad detta år där han nämnde att han samma dag varit och åkt skidor på isen på en sjö, då snön hunnit smälta bort i de vanliga skidspåren. Jag passade på att säga att det kan nog vara lite farligt att åka på isen i mitten av maj. Men det borstade han av sig med en handviftning och sade att man måste ju passa på att åka där snön finns. Just snön och vintern var ytterligare en sak som vi hade gemensamt, i mitt eget fall endast för kylan och mörkrets skull, i Axels fall kanske mest för skidspårets skull.

Axel var aktivist i Nordiska motståndsrörelsen sedan flera år tillbaka. Hans intresse för träning, fysisk aktivitet och självförbättring ledde honom till att komma fram till att han behövde få lite hjälp med vissa delar av träningen där han själv ansåg att han brast; självförsvar. På grund av att mina vistelser i Älvsbyn har ökat under den senaste tiden, bestämde jag och Axel i våras att vi skulle ta vara på den tiden och jag skulle hjälpa honom med att bli bättre på självförsvar. Han åtog sig denna sak som han gjorde annat i livet, på stort allvar. Boxningshandskar hade han redan införskaffat tidigare så vi genomförde vår första träning i slutet på maj.

När det gäller att träna upp oerfarna människor i självförsvar brukar jag ha som regel att jag inför den första träningen ”skrämmer” upp eleverna lite med att säga det första vi ska träna bort är strykrädslan, så räkna med att vara blåslagen efteråt. Detta är dock bara något som sägs för att se hur pass rädda eleverna är vid första sparringpasset. Axel klarade detta med högsta betyg, då jag inte uppfattade någon rädsla hos honom. Som med mycket han åtog sig så var även detta något han tog på allvar, han lyssnade intensivt och tog snabbt till sig de instruktioner han fick och gick hem redan från första passet med mycket kunskaper. Axel fysik och hans järnvilja att bli bättre på det han gav sig in på hade resulterat i att hans färdigheter i självförsvar hade efter denna sommar varit på en enormt mycket högre nivå än tidigare.

Axel Eriksson var en vän, en kamrat och en kollega. Vad jag kommer att minnas bäst av honom var hans glädje, varje gång jag stannar till och tänker och frammanar Axel på näthinnan så dyker han alltid upp där leende eller skrattande. Han spred glädje och positivitet bland alla han umgicks med. Vi får ta med oss av allt det fina Axel gav oss och förvalta det inför framtiden. Vi måste också inse att livet är bräckligt och kan gå mot sin ände vilken dag som helst. Vi måste därför också se till att inte slösa bort vår dyrbara tid på oväsentliga saker utan se till att åstadkomma de saker som betyder något.

Axel Eriksson, du kommer för alltid vara en saknad vän och kamrat, vila i frid!